Min första och största hockeyidol har nu bestämt. Han ska lägga grillorna på hyllan. Jag tycker det är så tråkigt. Men det är klart, han är nygift och börjar närma sig 40 bast. Klart man inte kan hålla på hela livet ut. Så jag förstår. Jag förstår Mats Sundin. För det är honom jag talar om.

Men en äkta kämpare gör så. Man kliver av när man nått toppen. I alla fall säger min far att man ska göra så, han gjorde så när han tog på sig rollen som Ordförande för SSK. Han klev in då SSK precis blev klara för Elitserien, nu vilken säsong det var. Och då lovade han “så länge han var ordförande skulle SSK aldrig kvala”, han satt med denna post i 5 år, och SSK kvalade aldrig. Och sista året året, året han slutade så blev det slutspel. 14 års väntan var över. Det blev ett magiskt slutspel. Spelade ut LHC i kvalet och sedan föll de i semi. Mot Färjestad. Men man kan säga att SSK blev fyra den säsongen. Helt OK.

Men nu är det Mats Sundin detta inlägget skulle handla om. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker bara det är tråkigt. Men nån gång så måste man sluta. Och den stunden har nu kommit för Sudden. Och vad än han hittar på, så önskar jag honom lycka till med det och bestämmer han sig för en comeback, så hoppas jag där han hamnar tar emot honom med öppna armar. Det skulle jag göra. Alltid. Alltid för Sudden!

Skrivet av Cornelia kl 14:06